ikairutan

Så begav jag och Erika oss till Kyrkviken i Grängesberg för att ta årets första dopp, ilket slutade i vatten upp till anklarna, sjukt mycket sol och en trasig stötdämpare istället. Den dramatiska vändningen på en annars trevlig utflykt hände på väg hem mot Ludvika när det säger "KA-BRAAAAK!" med versaler och bilen börjar luta. Efter en inspektion ser det ok ut då jag och Fröken Prigg hade trott att det var däcket som sa tack för sig, men efter ytterligare två inspektioner kommer vi fram till att det är stötdämparen som är paj eftersom det var anmäkrningar på den vid senaste besöket hos verkstaden. Sagt och gjort masar vi oss därför därifrån i en hastighet av 40 km/h. Bestämmer oss att vi ska ta vägen över Gonäs istället för att slippa köra stora landsvägen, och resan hem till Ludvika tar 35 min. Måste dock tilläggas att vi fick se väldigt mycket fin natur på vägen och det var trots allt ganska trevligt. Dock mindre trevligt för Audin misstänker vi, som med 10 meter kvar till garaget bestämmer sig för att totalt gå i spinn och antagligen hade begått självmord om den fått bestämma. Erika var dock snabbare och dor gur nyckeln ur tändningslåset. Mycket pekar på att Audin nu sjungit på sin sista vers, och vi tackar ödmjukast för diverse färder till skolan och gym och allt vad det har blivit sedan Erika tog körkort.

Har tillbringat lovet so far med att öva och stretcha (som sig bör) och öva lite mer för att även ha avnjutit diverse underbara 80-talslåtar i det vackra vårvädret =D (Som dock inte sträckte sig längre än till idag, men hade ändå fullt upp med annat) Idag var allmän ta-hand-om-sig-själv-dag med hårklippning, massage och fotvård. Helt underbart, ryggen mår prima och fötterna har nog aldrig varit gladare (eller lättare för den delen, jeez vad mycket hud som skrapades av från dem :O ) Annars har jag och Erika hittat tid till både att fika och att luncha den här veckan, och det känns trots allt inte som om det var 6 veckor sen vi sist såg varann. Inte mycket hade hänt, och det är väl egentligen så det ska vara; då slipper man få ångest för att tiden faktiskt går. Vilket jag fått i små doser de senaste dagarna, inte för att jag har massa saker att göra eller för att jag inte tycker att jag kommer någon vart; snarare är det så att man saknar äldre tider och hur det kom sig att man inte tog tillvara på dem mer.

Har tagit mig tid till att se lite på Enterprise (som den heter, oavsett hur mycket titeln än ändrades till "Star Trek: Enterprise" efter två säsonger) och fick genast flashback till somrarna 2003 och 2004 när SVT visade serien. På grund av att serien gick just då är den så starkt förknippad med sommarkvällar för mig att det första ackordet knappt hinner läggas i ledmotivet för att jag ska känna doften av sommarblommor och se ljusa kvällar som aldrig blir mörka. På samma sätt är TNG starkt förknippad med vintern som var årstiden som rådde då jag såg den, och Voyager för alltid förknippad med söndagar och sena sändningstider. Av någon anledning kopplar jag tv-serier och filmer lika mycket med minnen och årstider som de flesta andra (och jag, såklart) gör med musik. En annan "sommar-serie" är V, och Criminal Minds är starkt förknippad med vintermörka dagar och jordgubbste; Dr Quinn kommer alltid vara vardagskvällar runt kl 17:30 och Batman-serien från 60-talet är vardagar vid lunchtid (den sista är så starkt förknippad att jag alltid kommer på mig själv med tanken att slå på TV4+ för att kolla om serien fortfarande visas vid 12:30 när jag är hemma och är ledig). Dock är nog dessa band mellan serie och årstid eller serie och annan företeelse så stark för mig att det hindrar mig när jag väl har tid över till att se på ett avsnitt. Även om jag väldigt gärna skulle vilja se ett avsnitt av Voyager vill jag inte alltid ha känslan av att det är söndag klockan 23, och på samma sätt går det inte att titta på Enterprise mitt i December eftersom jag skulle få separationsångest från min favoritårstid som då ligger 5-6 månader framåt i tiden.

På samma sätt kopplar jag också musik hej vilt med minnen, på både gott och ont. 80-talsmusik kan ofta ta mig till flera olika ställen beroende på humör, eftersom den musiken fanns runtomkring mig jämt när jag växte upp, men oftast påminner den om mina sommarpromenader runt mitt promenadstråk här i Ludvika, på samma sätt som 50- och 60-talsmusik får mig att tänka på vinterpromenader runt samma stråk. Duran Duran för mig dock på något konstigt vis tillbaka till förra sommaren, och en särskild dag i närheten av skolan när jag, Astri, Kak och Erika var ute i sommarvädret. Alla de här mentala flashbackarna får mig hela tiden att vilja stanna kvar här, att återuppleva dem på samma sätt som de upplevdes första gången; att gå tillbaka i tiden till de ögonblicken eftersom de mer eller mindre var de mest rogivna jag haft. Samtidigt vet jag att jag med stor sannolikhet kommer uppleva andra saker som kommer vara minst lika underbara och som jag om några år kommer att se tillbaka på med samma värme som jag gör nu, men det kan inte hjälpas.

I Stockholm samlar man hela tiden på sig någon form av stress som inte släpper. Har aldrig märkt av det förrän jag kom hem ikväll och klev ur tåget. Möttes av drivor med snö, frisk luft och en stark mörkblå himmel; tre ting som är helt omöjliga att få i hufvudstaden. Visserligen har det snöat en hel del igår och idag, men eftersom det är trafik överallt blir det ingen vinter utan någon skum form av årstid med snö men ingen känsla eller konsistens.

Åkte sedan hem från tågstationen med ett stigande lugn och öppnade bildörren hemma för att höra...ingenting. En kompakt tystnad; ungefär som om snön dämpat alla ljud i världen. Insåg då hur mycket man faktiskt saknat en riktig vinter; har kämpat hårt för snöns rätt att existera efter 7 januari mot alla på skolan som kommer söder om Dalarna, men det är inte förrän nu som jag insett varför jag tycker att det ska vara snö långt in i mars, och helst i början av april också:

Den ger ett så obeskrivligt lugn och chans till reflektion att jag nästan börjar gråta av tacksamhet.