ikairutan

I Stockholm samlar man hela tiden på sig någon form av stress som inte släpper. Har aldrig märkt av det förrän jag kom hem ikväll och klev ur tåget. Möttes av drivor med snö, frisk luft och en stark mörkblå himmel; tre ting som är helt omöjliga att få i hufvudstaden. Visserligen har det snöat en hel del igår och idag, men eftersom det är trafik överallt blir det ingen vinter utan någon skum form av årstid med snö men ingen känsla eller konsistens.

Åkte sedan hem från tågstationen med ett stigande lugn och öppnade bildörren hemma för att höra...ingenting. En kompakt tystnad; ungefär som om snön dämpat alla ljud i världen. Insåg då hur mycket man faktiskt saknat en riktig vinter; har kämpat hårt för snöns rätt att existera efter 7 januari mot alla på skolan som kommer söder om Dalarna, men det är inte förrän nu som jag insett varför jag tycker att det ska vara snö långt in i mars, och helst i början av april också:

Den ger ett så obeskrivligt lugn och chans till reflektion att jag nästan börjar gråta av tacksamhet.