ikairutan

Så, de senaste dagarna har spenderats genom att ha Don Bluth-maraton med Sanna, lite RCT3-spel och ett (antagligen) ohälsosamt intag av CSI-avsnitt. Och genom det sistnämnda dök av en ren tillfällighet Dale Midkiff upp, alias Darien Lambert i Time Trax. Bara några dagar efter att jag har tagit upp ämnet på min blogg eftersom jag genom en slump upptäckte ett äldre blogginlägg där jag beskrev honom i en dröm. Ett sådant sammanträffande har bara hänt en gång förut, i februari/mars någon gång förra året när Brad Dourif helt plötsligt var med i allt mellan himmel och jord (dvs såg jag först "Gökboet" där han har en framträdande roll för att någon dag senare, utan något som helst sammanhang, slå på ett Star Trek avsnitt och upptäcka att han har en lika betydande roll i det avsnittet). Har varken funderat eller lagt mycket vikt vid Time Trax på väldigt länge vilket gör att sammanträffandet blir än mer märkligt. Ska detta nu bli någon ny årlig grej, kommer jag vara med om fler konstiga smmanträffanden under kommande år när jag blir hookad på en särskid serie? Tål att funderas på...

För övrigt kan tilläggas att Dale har åldrats med stil; förutom lite rynkor och grå tinningar ser han precis ut som han gjorde 1993 :)

Satte mig ner och tog tjuren vid hornen igår, dvs såg en av de flertal filmer som jag har sparat på under en väldigt lång tid men aldrig kommit mig för att se. Igår gick turen till "Bleka dödens minut", vars originaltitel ("The Princess Bride") överensstämmer mycket mer med handlingen, så till den grad att man får börja fundera vad titelöversätteran satt och rökte när han kläckte den titeln. Hursom hursom är det en blandning av saga, satir och swashbuckling och Buttercup och Westley kommer nu för alltixd att tillhöra min lista över favoritpar i filmens värld. Fick även se Mandy Patinkin i sitt livs roll, som Inigo Montoya, spanjoren som spenderat 20 år på att träna sin fäktningstalang så att han ska kunna hämnas sin far som blev mördad av en man med sex fingrar på sin högerhand. Måste därför bjuda på klipp med Patinkin, med filmens (och hans karriärs) mest kända replik.