ikairutan

Japp, drama i dubbel bemärkelse var det idag. Först en inställd drama-lektion då Ankie (med eeeee, som hon tydligen ville stava sitt namn med eftersom hon ville vara speciell? Varför kan man fråga sig när man är över 40 menmen) inte hade koll på schemat innan nästa drama-lektion då Ankie dök upp och bad om ursäkt för att hon missat den första lektionen. Därtill följde en massa "drama-övningar" som Ankie var tydlig med att säga ("Säger vi att vi leker kommer rektorn och är sur på mig") som var ganska roliga, det här med drama blir nog bra.

På det följde lunch och så fika och teaterkläder, så vi begav oss helt enkelt ner mot stan i en mindre samlad konvoj, jag i en bil och Karin och Erika i Karins lilla OLD (dvs en Peugot från -89, ingen servostyrning och växlingen är helt mongo). Jag kom ner först och parkerade i en ficka brevid teatern och väntade in de andra. När de väl kommer ska Karin också försöka fickparkera, i en relativt stor lucka. Det är här dagens nästa drama inträffar (hade jag vetat om Karins fickparkerinskunskaper hade jag låtit henne ta min lucka som var jättestor eftersom den låg direkt efter en infart).

Karin bestämmer sig alltså för att fickparkera, dock genom att köra in i luckan och backa istället för tvärtom som är bra mycket lättare och minimal risk för att det ska gå fel. Hon kör in, öppnar dörren och frågar mig vilket håll hon ska styra mot. Jag pekar höger och Karin proceeds by styra ratten åt vänster. Stora suckar. Denna process pågår två gånger till, innan Karin säger "Kan jag inte köra in på Folkets hus-parkeringen?". Jag påpekar att det är lättare att backa in, och att det ändå är så stor lucka att hon borde få plats (någon gång under tiden har jag också erbjudit mig att parkerka, men "Karin kan själv!"). Samtidigt under själva parkerandet har en gubbe stått på andra sidan gatan, stirrat på oss oförstående och följer utvecklingen med stor fascination. Här händer det allmänt skumma och själva dramat, Karin börjar backa ut, och fortsätter att vrida ratten åt vänster. Och fortsätter att backa. Och vrida. Och backa. Tillslut står hon på tvärsen, rakt över körbanan och blockerar all trafik. Jag viker mig av skratt på trottoaren. Erika kryper ihop av skratt i Karins baksäte. Gubben på andra sidan gatan ser helt förbryllad ut. Karin tittar på mig och viftar med händerna. Samtidigt kommer en liten postmänniska i en postbil och inser att han inte kan köra vidare eftersom Karin blockerar hans väg (hur hon lyckas blockera så mycket, i en liten skrutt-Peugot är helt beyond me), vilket leder till att han stirrar surt på Karin. Karin kör in i fickan igen någorlunda bra och jag säger åt henne att maka på sig så jag kan parkera. Nu inser jag att styrningen och växlingen på Karin bil är helt galen, vilket leder till att jag (efter att ha försökt rädda Karins påbörjade parkering) bestämmer mig för att följa Karins tanke och parkera på Folkets Hus-parkeringen. Eftersom jag inte alls förstår mig på gamla OLD:s växling uppdagar sig en intressant konstellation: Jag sitter och kör och kämpar med styrningen medan Karin växlar åt mig. Efter många om och men hittade vi en ledig parkeringsplats och väl där lyckades jag parkera utan problem.

Där kunde historien vara slut, men efter teaterklädsbesöket och fikan skulle jag skjutsa tillbaka alla till Arbetarteatern från Posten (dvs en sträcka på ett kvarter, men jag skulle ändå köra runt bilen så...), och ser en ficka. Pga Karins missöde känner jag mig tvungen och kan inte motstå att göra en ordentlig fickparkering, och tittar sen på Karin i backspegeln med ett storflin. Kanske inte behöver nämnas att Karin tittade på mig surt från baksätet...


De blå rutorna får demonstrera bilar som var parkerade runtomkring, annars tror jag att resten av bilden talar för sig själv...