Vackra snöiga Ludvika
Har hittat lugnet ordetligt nu. Så ordentligt att det känns jobbigt att jag ska åka härifrån om lite drygt en vecka. Var ute och gick mitt gamla promenadstråk idag, runt Östansbotjärn och upp mot Knutsbo för att svänga av ner mot Solsidan igen och det var så vackert ute. Helt perfekt väder med snön och solen och så självklart 80-talsmusik i lurarna. Nånstans där det var som vackrast, kan dock inte sätta fingret på var någonstans, kände jag att "jag skulle kunna stanna kvar här i ett helt år" och därefter följde tanken "det skulle inte göra något om jag var tvungen att bo i Ludvika resten av livet". Även om det kändes jätteskönt på studenten att veta att man skulle åka härifrån känns det extra tydligt nu när man är hemma att det var inte så tokigt att bo här ändå; skulle lätt vilja åka tillbaka i tiden till gymnasietiden, i tvåan ungefär innan man var tvungen att börja tänka på vad man skulle göra efter skolavslutningen.
Känner ibland att det är så himla typiskt att man bara vill jobba med saker där man måste kämpa hela tiden för att komma nånstans; varför kunde man inte bara ha varit intresserad av något vanligt jobb som man kan gå till varje vardag och sen komma hem till en fast punkt. Istället är man givetvis inne på karriärer som innebär ett evigt kringflackande där man antagligen inte kommer stanna på en och samma ort i mer än några år.
Samtidigt är ju det halvår jag spenderat på Kulturama det roligaste jag gjort någonsin; har aldrig varit så konstant glad och lycklig, så just nu känns det väldigt schizofrent (ska väl egentligen använda det uttrycket eftersom det är en felbenämning menmen).
Var inne på Tisch's hemsida igen och kollade på deras program för Cinema Studies och blev bara deprimerad. Hela den utbildningen känns helt skräddarsydd för mig men man har ju inte direkt råd att lägga 400 000 kr för att läsa filmvetenskap i ett år, oavsett hur roliga kurser om stumfilm, film noir och gangsters i film verkar vara. Vill gå både musikal och läsa filmvetenskap, hur ska jag lyckas få de två världarna att mötas? Ponder ponder...
På en gladare not (dumt att det uttrycket inte existerar på svenska) upptäckte jag igår att Connor Trinneer, allas vår Commander Charles Tucker III i Star Trek: Enterprise, var gästskådis i Criminal Minds :D VAr mycket förtjust under hela avsnittet trots att herr Trinneer bara hade en 5-6 repliker XDDD
Känner ibland att det är så himla typiskt att man bara vill jobba med saker där man måste kämpa hela tiden för att komma nånstans; varför kunde man inte bara ha varit intresserad av något vanligt jobb som man kan gå till varje vardag och sen komma hem till en fast punkt. Istället är man givetvis inne på karriärer som innebär ett evigt kringflackande där man antagligen inte kommer stanna på en och samma ort i mer än några år.
Samtidigt är ju det halvår jag spenderat på Kulturama det roligaste jag gjort någonsin; har aldrig varit så konstant glad och lycklig, så just nu känns det väldigt schizofrent (ska väl egentligen använda det uttrycket eftersom det är en felbenämning menmen).
Var inne på Tisch's hemsida igen och kollade på deras program för Cinema Studies och blev bara deprimerad. Hela den utbildningen känns helt skräddarsydd för mig men man har ju inte direkt råd att lägga 400 000 kr för att läsa filmvetenskap i ett år, oavsett hur roliga kurser om stumfilm, film noir och gangsters i film verkar vara. Vill gå både musikal och läsa filmvetenskap, hur ska jag lyckas få de två världarna att mötas? Ponder ponder...
På en gladare not (dumt att det uttrycket inte existerar på svenska) upptäckte jag igår att Connor Trinneer, allas vår Commander Charles Tucker III i Star Trek: Enterprise, var gästskådis i Criminal Minds :D VAr mycket förtjust under hela avsnittet trots att herr Trinneer bara hade en 5-6 repliker XDDD
Kommentarer
Trackback